ord som fäller träd

- Den troligaste orsaken till ditt låga blodvärde är att du blöder. 
Ord som uttalas av en kall och platt röst. Med en 'matter of fact-röst'. Nu är det bara så. Livet borde gå vidare och så gör det inte det. Tiden stannar och allt fryser till is. 


Jag undrar om hon förstår vilken slagkraft hennes ord har, att de med omedelbar verkan kapade av min krona. Kvar står en naken stam - dekapiterad och utan vare sig mål eller vilja. Vad är ett träd utan sin krona? 


Ångesten, rädslan och tårarna sprider sig snabbt och förlamar både kropp och sinne. Jag famlar efter något att fästa blicken vid utan att lyckas. Hur lever man med kronisk sjukdom? Att ständigt befinna sig i en låg-intensiv konflikt som när det går riktigt illa övergår i ett fullskaligt krig. Innan jag visste hur illa kändes levde jag som de friska, vilket numera är en omöjlighet. Med en sjukdom som lurar runt hörnet ligger vad som känns som jordens undergång tungt på mina axlar. Jag hör mig själv ljuga som svar på frågor om hur det känns, tacksam för att de som frågar inte kan möta min blick genom telefonen. Vi lägger på. Kvar är jag och ensamheten. Jag faller handlöst ner i avgrunden och traumat passerar återigen revy. Jag klamrar mig fast vid de som förstår utan förklaringar - de som jag mött i avgrunden. 

Efter surrealistiska dagar då inget känns verkligt, då jag enbart existerar och har svårt att känna närvaro, fortsätter tiden att gå och isen smälter. Livet fortsätter och jag fortsätter förundras över människans levnadskraft. 


- Vad är du rädd för, frågar hon? Det kommer inte att göra ont.
Som om smärta inte vore en subjektiv upplevelse. Som om smärta enbart kan vara fysisk. 
- Sjukdom. För att få reda på att jag är sjuk. Igen. Och allt vad det innebär. För att mitt liv ska rasa samman. Igen. För att jag inte är stark nog att kämpa i motvind längre. För att döden återigen ska kännas som än mer lockande alternativ än livet. 
Jag svarar henne med tystnad. Jag låter ovanstående ord enbart vila i mina tankar och hoppas att tystnaden talar för sig själv.


Skräcken viner likt isande vindar kring mina öron. Jag drar ner mössan i pannan och sveper om halsduken lite hårdare - rustar mig för en vargavinter. Förvisad till hoppet blir livets förgänglighet ytterst tydlig.