innan livet blir för stort

Jag ser en intervju med Jonathan Johansson. Jag slås av hans obekvämlighet. Med fumlande ord och en undvikande blick tar han sig igenom samtalet och avslutar det när orden tar slut. Jag uppskattar människor som talar när de har något att säga och sen vågar vara tysta. Med ord och melodislingor som träffar mig som pilar i hjärtat är det som vanligt. Jag läser och lyssnar för att känna igen mig, för att få bekräftat att jag inte är ensam om mina tankar, upplevelser och erfarenheter. I en strävan att förstå mig själv och den värld vi lever i bättre tar jag till mig och stärks av andras ord. 


Jag har tangerat vid dessa tankar förut. Kanske kan förlusten av den jag var och tyckte om övergå i något annat - i någon bättre. Hon som uppskattades för sin lätthet i konversation och för att hon bjöd på sig själv kanske kan bli omtyckt för att hon är sig själv - att hon är så som hon känner sig inuti. Denna livslånga teaterpjäs fick ett abrupt slut då vår huvudrollsinnehavare klev av scenen och satte sig i kulisserna. Jag är en skugga av den tjugoåring som självsäkert tog sig fram i världen. Nu tycker jag mest det är jobbigt att ta sig över tröskeln, men det känns ärligare såhär. Utan droger i blodet krävs det stort mod att bära känslorna utanpå. Kanske är det bara de som inget har att förlora som klarar det. 


"man måste härma dom 
som orkar 
dom som fortsätter ändå"

"man måste härma dom som vaknar 

och vet vad dom vill ha"

(Citat: Jonathan Johansson - Stockholm)

För att inte tyngas ner av dess massiva vikt måste vi släppa ut allt det vi bär inom oss. Att låta vemodet speglas i ögonen  och våga se andra innan livet blir för stort för att hantera och endast de allra mörkaste gråskalorna finns kvar.