survivors

Alldeles oerhört långa dagar och nätter som blivit till år har passerat. Du och jag vilsna till havs kämpades mot en vind som aldrig mojnar. Hoppet som givit vika alltför många gånger. Ilskan, avskyn, irritationen, missförstånden och uppgivenheten har ofta segrat över kärleken och vänskapen. Ibland glimtade vi till och förhoppningen om att vi kunde bli något annat, något bättre väcktes om blott för ett ögonblick. Vi travade på likt arbetshästar på ett jobb, som om vi inte hade något val. 


Jag tror vi valde att stanna. Även om vi aldrig sa det högt, inte ens för oss själva.  Även om det beslutet ibland enbart innebar fysisk närvaro.  


Tunga tårar, en smärta i mellangärdet och en kärlek som fullkomligt överväldigar mig. Jag klamrar mig fast medan ångesten och förtvivlan sliter och drar i mig.


Sorgsamheten vilar tungt i mig, men förändringen är glasklar. Hoppet har väckts ur sin slummer tillsammans med tron och viljan. Jag vill vara med dig. Minnen blixtrar förbi och nu är det de fina, starka minnena som tar plats. Det är du och jag på en grön äng, spelandes frisbee, du som ler försiktigt mot mig när jag vaknar upp efter narkosen, du och jag på din säng när du säger att du älskar mig och det är du och jag idag. 


Jag vill. Vill du?