att säga ifrån. lärarutbildning anno 2011.

Dagar fyllda av ilska, frustration och besvikelse över människors trångsynthet och självgoda beteende. Detta avlånga land - en bägare fylld av olikheter där vi med näbbar och klor strävar efter att att vara precis likadana. Vi fnissar och pekar finger åt dem som skiljer sig åt även på det minst uppenbara sätt. Överraska mig! Någon. Vem som helst. 


Det här var veckan då jag hörde blivande lärare kalla människor för soc.fall, försvara en dålig presentation med att "jag är bra på att prata" och då jag sa ifrån när jag kände mig hånad. Denna globaliserade värld till trots så är det i Sverige fortfarande uppmärksamhetsväckande att prata skånska. Ibland undrar jag om vissa människor har växt upp i en brunn och enbart hört sitt eget eko.  


Vygotsky säger att lärande handlar om kreativitet och utveckling, inte om att anpassa sig. Blivande lärare, vad ska vi lära barn om olikheter och om att hitta sin egen väg när vi sitter i samma kyrkbänk och stryker varandra medhårs? Jag är så trött på petitesser och huggandet efter småsten. Jag vill påstå att lyssnande kräver tystnad och att är okej att inte ta plats om man inte har något att säga. Jag känner mig trött och avslagen av att lyssna på dessa, för mig, tomma ord. Kanske är jag gammalmodig när jag föredrar att läsa en bok istället för nya facebookinlägg.  


Jag vill starta ett upprop - för dem som känner att de sticker ut och inte vill anpassa sig, för dem som vågar kliva över gränsen, de som söker utmaningar och de som försöker vara fria.