all work and no play

Att undervisa handlar om att se och våga fånga samt använda sig av tillfällen till lärdom. Att inte hasta förbi elevkommentarer som inte passar in i min förväg planerade genomgång och tankar om vad, hur, varför samt syften och mål. När han smyger upp till mig och vill få bekräftat att det är ok att välja pink eller turquoise i kombination med sky och jag hastigt säger att jag nog skulle säga blue eller grey. De har jag redan använt, säger han och tittar vädjande på mig. Då förstår jag plötsligt att det är här ett sådant tillfälle. Jag ger honom full uppmärksamhet och vi pratar om himlens färger. Himlens färger som sträcker sig från blå till grå till rosa och orange och kanske ibland turkos. Uppgiften har till syfte och mål att utveckla elevernas engelska vokabulär med fokus på färgerna. Den här eleven har kommit mycket längre än så. Han vill så mycket mer. Min roll handlar då inte om att begränsa honom till uppgiftens fyrkantiga ramar - det skulle vara som att släppa luften ur en fritt flygande ballong - utan om att bekräfta och stimulera hans kreativa tankegångar för att han ska kunna utvecklas ännu mer och fortsätta flyga fritt. Han återvänder leende till sin bänk och fortsätter arbeta med en avundsvärd iver. Hurra! Jag lyckades att fånga det där berömda tillfället och jag känner lyckan strömma igenom mitt trötta sinne. 

Jag funderar på min framtid och planerar stegvis. Projekt  'att bygga upp den kropp som bröts ned' har inletts och det känns så otroligt motiverande och stärkande. Jag inser också mer och mer hur jag en dag måste ta mig igenom den mentala läkningsprocessen för att kunna lägga traumat bakom mig. Jag bannar än en gång sjukvården för att den psykiska hälsan i samband med IBD-sjukdomar inte prioriteras ett endaste dugg. Mår man dåligt får man vård för den fysiska biten. När man mår bättre förväntas den mentala biten läka av sig själv. Med den erfarenhet jag har av att arbeta med människor med Post Traumatic Stress Disorder och det jag har läst tror jag att PTSD ligger nära till hands. Jag vet också att man behöver hjälp och stöd för att komma förbi, att man inte klarar det själv. Med siktet inställt på att tiden ska vara rätt väntar jag tills jag är redo. 

Jag läser någons text om det här med att när kaos härjar i det inre hugger man efter kontroll i det yttre, i det man kan påverka. För mig blev det och är det viktigt att det är rent där jag bor och att mitt liv i övrigt var organiserat och välplanerat. Det sänker min stressnivå och gör livet enklare när hälsan sviker mig. Tingens ordning, kallade någon det och jag håller med. Det är svårt att acceptera att människor som står brevid en igenom allt inte förstår de förändringar som måste ske för att man ska överleva och ta sig vidare efter sjukdom. Att den allmänna uppfattningen är att när allt är över borde livet återgå till det som var. Det är aldrig över och man kan aldrig återgå. Jag tror på att blicka framåt, läka och göra nya planer. 

Jag känner fortfarande ilska mot och eventuellt nolltolerans för de människor som inte ställde upp och de som tror att de gjorde någon slags hjälteinsats för att de faktiskt ställde upp. Jag skulle vilja skaka av mig de känslorna, men de envisas med att återkomma. Hur hanterar man det?