'it is banging inside. it is singing aloud. get on with your life.'

Jag sitter otaliga timmar vid ett köksbord. Dricker te, äter avokado, sätter ihop spellistor på Spotify, lyssnar på musik som framkallar allt det där som livet innebär, stirrar rakt fram eller ut genom fönstret, jag tänker högt och lågt, känner sorgen och ensamheten riva bakom revbenen, sysselsätter mig med sådant som jag egentligen nog är för tunnhudad för. Jag gör allt utom att göra något vettigt av tiden. Fördriver den som om tiden inte hade något slut. Som om det inte brinner i knutarna. En intensiv längtan efter det där skrattet, den där lättsamheten och de dansanta stegen gör att livet känns ännu tyngre. Jag utmanar trygghetsnarkomanen och de uppfattningar jag har om vad som är okej eller inte. Tillåter mig att bli förvånad och väljer att stanna i något för att jag är nyfiken på det jag ännu inte vet även om jag medveten om att det som väntar kanske slår mig till marken. Kärleken håller mig vid liv och kärleken håller mig fastkedjad. Förtvivlad över att det fortfarande är så lite som krävs för att få mig ur balans. Tacksam för att det inte finns något behov av fosterställning.  






'It may be silent. But I hear bombs fall.'

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg