'Oh, thought that I owned these grounds but they're no longer mine. I have to find another way home.'

Ord som flyter upp med lätthet för att sedan spridas med vågornas hjälp och aldrig bli till meningar. Sommardagar som kommer och går. Ibland mår jag bra och ibland paralyseras jag av den stora sorgen. Hon flyttar hit och det känns som om något faller på plats. Jag trotsar rädslan och far på födelsedagskalas med en massa människor jag inte känner. Jobbet suger livsviljan ur mig, men som nästan alltid hittar jag människor jag tycker om och som får mig att skratta. Du lagar en massa god mat i ett kök som inte längre är mitt. Vi skypar och du går med flip flops över golvet och jag minns känslan av bara fötter mot den svala betongen. Minnena viner genom magtrakten, men ditt hem är inte längre mitt och det är lika sorgligt som det är sant. Jag säger att jag är glad att du lagar mat igen. För du älskar det och det känns som att du glömde bort det mitt i allt det tragiska. 

Ensamheten gnager i hörnen och jag försöker tycka om mig själv så att mitt eget sällskap känns värt att hänga med. 

Odlingslotten när välbefinnandet liksom yogan och de finaste av vänner. Ibland lyckas jag se förbi det kaos som blev mitt liv och känna något slags hopp inför att det kan bli bra till slut. Att tomheten och håglösheten ska få ge vika för något annat, något bättre. Jag drömmer om äventyr och kanske samlar jag tillräckligt med mod för att snart våga hoppa.