ileus - hospital stories

När tisdag blir onsdag är min mage uppspänd och gör ont trots yoga, magmassage och kamomillte. Van vid magsmärtor tänker jag att det nog är bäst att sova bort det. Vid två-tiden vaknar jag av smärtan. Ringer 1177 och säger att jag misstänker tarmvred. Kvinnan rekommenderar att åka till akuten. Det finns ingen tid att förspilla. Jag lägger på och ringer inte ambulansen. Påföljande timmar är en salig röra av kräkningar, molande smärta med smärttoppar som får mig att gny, frossningar och rädsla. De vänner jag har här som jag kan tänka mig att ringa har oturligt nog dragit från stan och ensamhetskänslan är överväldigande. Jag ringer jobbet och sjukskriver mig med sansad röst. Senare ringer jag min mamma med mindre sansad röst. Hon säger det jag fruktar - att jag måste ringa ambulansen. Jag känner livet röras till igen. Bli till ett enda kaos där sjukdom går segrande ur striden. Mitt jag tillintetgörs och jag leker med tanken att tarmvred kan ha en dödlig utgång. Jag ringer 112 och trots en misstroende röst så skickar dem en ambulans. "De kommer inte med blåljus. Det får bli när det finns en ledig." Oh, yeah. Detta charmerande bemötande. Detta ständiga misstroende. Som om vi valt våra trasiga kroppar, all smärta och ett liv som krossas gång efter gång. Ambulansen kommer och igenom hela skeendet får jag den finaste vård man kan tänka sig. Kunniga, empatiska sjuksköterskor och läkare som tar mig på allvar. En sjuksköterska med stadig blick och hand rullar in min säng på akuten. Jag känner mig trygg. Blodproverna är normala och det hörs tarmljud, men röntgen visar på en uppsvälld tunntarm och därmed tarmvred, ileus. Sen går det snabbt. Den skräckinjagande synen av sondslangen får mina tårar att tränga fram, men sköterskan med den stadiga handen tar mig igenom processen utan större ansträngning. Sonden river i halsen och det gör ont när jag sväljer. Jag får morfin och välkomnar dimman. Jag väntar länge på en avdelningsplats. Någon måste åka hem för att jag ska få komma dit. Sverige är fullt av sjuka som väntar på plats, på operation, på livsavgörande vård. Ändå prioriteras skatteavdrag för dem som redan har så det räcker och kanske till och med blir över. 

Jag hamnar på kirurgavdelningen för akuta ärenden. Tarmvred att vardagsmat här. Smärtan har avtagit och dödströttheten har tagit över. Jag rör mig inte från sängen. Jag är fastande, men senare under dagen rör tarmarna på sig något och läkaren säger att stoppet kanske är löst. Vi avvaktar och jag får fortsätta fasta. Nästa dag får jag äta lunch, men senare på dagen är påsen fortfarande tom och magen är svullen och tarmarna ömmande. Det beslutas att jag ska dricka gastrografin för att se vad som händer. Jag dricker drygt ett glas tjock, anisdoftande, otroligt illasmakande vätska. Tarmen förvandlas till en fontän och det verkar vara slutet på stoppet. Jag får börja äta flytande och det fungerar bra. Några timmar innan jag skrivs ut äter jag lite kyckling med ris. Det orsakar inget illamående och magen känns ok. Jag tar av mig sjukhuskostymen och kliver ut i den civila världen. Ljumma vindar mot mina kinder påminner mig om att jag tagit mig igenom ännu en pärs av sjukdomsliv. 



Kommentarer

  1. Uscha! Krya på dig! Kram Jolina

    SvaraRadera
  2. USCH! Jag lider med dig i detta, känner verkligen igen det, dock inte tarmvred. Hade två stopp i höstas, ena resulterade i 10 röntgen på ett dygn, antal morfinsprutor, och ett antal liter uppspydda. Endast pga en lite för glad tjej när man fick tag i en nachospåse efter antal månader fram och tillbaka i fasta. Det blev lite för många på en gång.
    Det gjorde så gaaalet ont. Går inte att beskriva för fem öre! Kram på dig

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Matilda. Ja, dessa överkänsliga magar. Förstår precis känslan av att vilja stoppa i sig alltallt för att man känner sig helt utsvulten. Hemskt svårt att hindra sig själv. Jag försöker, men suget är stort...
      Kram!

      Radera

Skicka en kommentar

Populära inlägg