kosovo

Och så fängslas ännu en. De tre ansiktena flimrar förbi på tv-rutan. Jag minns hur vi stod tätt ihopträngda framför tv:n i den lilla, svettiga affären bland diverse elektroniska apparater och såg på hur den förste togs till Haag-tribunalen. Jag förstod ännu egentligen ingenting. 

Det var innan vi hunnit köra vilse på vägen till Albanien bortskrämda vid gränsen av tre beväpnade män. Vi hade ännu inte hunnit äta honung direkt från kammen i den kosovo-albanske före detta kaptenens trädgård. Vi hade ännu inte fått uppleva fragment ur krigets fasa genom kaptenens bisarra guidade tur av det krig han en gång deltog i. Ett krig som går på repeat i befolkningens minne. Jag minns att vi inte kunde sova på kvällen. Av rädsla för serbiska soldater på balkongen trots att det krig som en gång var inte längre är. Vi kröp tätt ihop på din smala madrass. Jag kan fortfarande frammana den skräck jag kände när kaptenens ord målade bilder av brinnande fält på de numera grönklädda kullarna. Varje gång han pekade ut en plats där någon av hans vänner dött träffades även vi av kulor som tog död på åtminstone delar av vår naivitet. 

Och alla dessa ungar. Som nu är unga kvinnor och män. Eller tonåringar. Dessa två små pojkar som var mitt första möte med den gränslösa kärleken. Deras blickar när de stod på trappan med ögon fulla av oro och ängslan orsakade av ryktet om min hemfärd. Hur vi grät tillsammans när jag bekräftade ryktet. En förtvivlad gråt. Hur jag lovade att komma tillbaks. Ett brutet löfte. Hur jag övergav dem. Dem också. Och det dåliga samvetet fortsätter gnaga på det redan stora svarta hålet. 


Det tog mig nästan tio år att förstå vad de menade med att försöka att inte använda ordet hjälpa i min ansökan om varför jag ville arbeta som volontär i Kosovo. Som om vi unga västerlänningar, möjligen idealistiska, men oerhört naiva och självgoda skulle kunna hjälpa dem vars liv och framtid slitits sönder av krig och påföljande tragedier? Nej inte hjälpa, men kanske stötta, underlätta och närvara. Jag minns dem och det sliter i hjärtat av saknad, otillräcklighet och livets orättvisor. Jag åkte dit för att 'hjälpa', men fick istället kärlek som räcker  en livstid. 

Kommentarer

  1. Hej
    Jag undrar hur du kom i kontakt med volontär org i ks? Jag är väldigt intresserad sv att komma i kontakt med någon för att försöka göra nån skillnad.

    SvaraRadera
  2. Hej,

    Jag volontärarbetade för en organisation som heter (eller hette, vet ej om den finns kvar) Balkan Sunflowers. Jag fann den och ansökte via nätet. På den tiden (2001) var Kosovo ett Mecka för internationella hjälporganisationer. Jag tvivlar på att det är fallet idag, men det finns säkert några mindre kvar och kanske desto fler lokala organisationer, vilka det är kanske svårare att få kontakt med om man inte talar språket, men det kanske du gör? Jag skulle rekommendera att söka på nätet och skicka iväg en massa mejl för att visa ditt intresse. Lycka till/Maria

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg