michael

Han sitter som vanligt på sängen och jag på soffan. Han lite mer miserabel för varje gång vi ses. Jag orkar inte. Nu har han ju fått sin fina lägenhet. Som vi kämpat och nu skulle ju allt kunna bli så bra. Och så blir det inte det. Och jag känner frustrationen rusa fram i kroppen som ett ilsket tåg. Jag släpar honom hit och dit. Gör allt som står i min makt för att han ska få det bättre. Och så får han inte det. Vad är det han egentligen vill? Vill han vara olycklig? Det finns potential för att han skulle kunna ha ett ganska ok liv. Med några vänner. Med lagom mycket alkohol och droger. Jag vill att han ska äta hälsosamt, leva hälsosamt. Det skiter han i och lever som han vill.  Inga vindruvor i världen får honom att må bättre. Vi sitter på fik och han äter äggmackor och jag dricker te. Han hatar ensamheten. Och ångesten. Nu sitter han på sängen med mörka ögon utan tecken på liv. När jag återvänder efter en längre tids sjukfrånvaro tror han det är hans fel. Sen försvinner jag bort igen. Någon annan tar över. Som ser att det inte står rätt till. Men det är redan försent. En dag är han borta. Och han kommer aldrig tillbaka. Jag undrar fortfarande var han är.