nya farvatten

jag ser glimtar av ett liv jag en gång hade och känner hur tveksamheten river i mig. jag har nog aldrig haft det så bra och känt mig så omtyckt. dessutom hade jag fantastiskt roligt. något som jag vanligtvis är värdelös på att prioritera. jag lämnade den lilla staden i norr, lägenheten med utsikt över älven och den ofta gränslösa kärlek jag omgavs med. påjagad av den hungriga rastlösheten packade jag väskan igen för att fortsätta min jakt efter något annat. något nytt. kanske något bättre. så här i efterhand känns det som att mitt liv mest bestått av svackor av olika djup sen jag for därifrån. jag hör henne berätta om hon som är jag. som var jag. och det låter så bra och hennes bild av mig gör mig både stolt och oerhört besviken. det känns som jag har lurat henne. för de ord hon beskriver mig med passar inte längre in på den jag numera är. och jag önskar så förtvivlat att jag kan ta mig igenom det mörker som råder. att jag kan läka de sår som inte syns. att jag lyckas riva de murar, skyddsbarriärer och labyrinter jag tvingats resa och fylla igen de vallgravar jag grävt. jag sörjer förlusten av hon som var jag. min sociala förmåga som fick mig att passa in nästan överallt och med lätthet skapa nya relationer. vänskap möjliggörs först då man vågar släppa människor nära för att i gengäld bli insläppt. jag är så trött på mitt ständiga missnöje med min sociala prestation. att aldrig känna att jag duger, att jag gjort något bra. 

framåt. inte bakåt. förändring är det enda beviset för liv. ord jag repeterar likt ett mantra. jag vill bli en bättre människa. jag vill tycka om mig själv. jag vill skaka av mig sjukdomens självcentrering och den isolering den orsakade. jag hoppas landa i ett mer ödmjukt jag. någon som vågar ta för sig utan att trampa på andra. någon som återigen vågar trots att hon är rädd.