om att höra hemma

Så har jag återvänt ännu en gång. Ångesten har lättat och jag känner hur saknaden drar i mig. Tänker att jag måste stålsätta mig för att inte återigen packa väskan. Återvända hit? Jag svarar nej. Med tvekan. Låta huvudet välja framför hjärtats kraftfulla bultande. Sanningen är att jag känner mig mer hemma här än där jag numera bor. Jag tänker att jag måste ge tiden en chans. Och på att när jag får vara med henne på andra sidan landet blir det bättre. Med henne som sett allt det dåliga och ändå älskar. På en plats där en oändlig horisont får representera friheten. Jag tänker att jag måste hålla ut. Inte ge efter för minsta vindpust. Hålla ut även när orkanen drar fram. Jag saknar vänligheten och friheten. Jag saknar love och please. Att folk ser på mig och inte igenom mig med tomma, arga blickar. Att folk anstränger sig för att småprata och frågar vad jag ska göra idag. Inte för att de vill veta, men för att det finns ett värde i att vara trevlig. Där vill de veta för sin egen skull. Och jag tänker inget säga. Jag fortsätter le och orden som kommer ur mig betyder alls ingenting. Jag vet bestämt att jag inte hör hemma där. Jag tänker plocka godbitarna och strunta i resten. Ett hem är inget färdigpackat paket - det skapar man sig. En gnagande oro. Kommer nordanvinden alltid blåsa i min riktning och svepa mig med? En vagabond i hjärtat med en kropp som haltande försöker hänga med. Det är tydligt att den inte orkar och jag blir bättre på att tyda dess signaler först efter att jag kört den i botten. Uppdragen tornar upp sig och jag påminner mig om de tillfällen i livet då jag mått som bäst. Då jag packat min väska, farit till värmen, låtit kraven ta semester samtidigt som produktiviteten tagit en annan form - ett friare mer tillåtande skapande. Om jag kunde leva på samma sätt här.




Jag har öppnat fönster och dörrar på vid gavel, blickat ut genom dem och med stor möda och tvekan också klivit över trösklar. Ett nytt, odefinierat skede råder. Ovissheten känns total. Stundtals rusar nyfikenheten runt i mig och sprider lyckorus. Att bygga nya konstellationer av de spillror som blev kvar efter sjukdomens korståg. Idag känns det möjligt. Idag känns det som jag är på väg. Att ta båten istället för att simma behöver inte innebära ett misslyckande. 


Vi lever tills vi dör. Tid är allt vi har. 

Kommentarer

Populära inlägg