rekonstruktion

Längst där nere i avgrunden ligger ett sargat självförtroende och skräpar. Jag gör mitt bästa för att undvika rikta blicken nedåt. För att jag skäms. För att jag inte känner igen mig själv. För att slippa konfronteras med restprodukterna från det som varit. Jag behöver inte längre någon knapp att trycka på för att återfå det jag en gång hade, den jag en gång var. Jag har numera ork att kämpa på egen hand. Jag vill gå framåt, inte bakåt. Inte för att jag känner mig det minsta tacksam för min erfarenhet. Men förändringen den åstadkom är alltför stor för att dölja eller stryka ett streck över. 

"If someone you know passed you on the street and didn't say hello, what would you do? Det tog mig en bråkdels sekund att se förändringen. Från att glatt gjort min närvaro påmind till att tacksamt glida undan mötet. Hon som undviker social interaktion till förmån för en enslig tillvaro. Hon som på ingen tid alls töms på all luft vid minsta törn. Som låter sig slås ned av obetydliga händelser, utan att slå tillbaka. Istället går hon vidare i sammanbiten tystnad och behåller blåmärkena på insidan. 

Ord som inte kunnat nå mig vid ett bättre tillfälle. Fantastisk?! Hennes kärlek är en grundpelare i min post-traumatiska återuppbyggnad. När många duckade eller gick under jorden stod hon modigt kvar. Länge var jag arg på dem som försvann. Nu är jag istället glad för dem som stannade.