'balancing on one wounded wing.'

Jag tänker att jag tappat mina ord litegrann. Kanske är det så att jag lagt locket på för att det redan är så trångt i det huvud som känns tyngre än tyngst. Jag sover dåligt. Ångesten och den där oron blir så tydliga att de går att ta på när huvudet närmar sig kudden. Ångesten över allt som blivit fel och oron för hur allt ska bli. Hur ska det bli? Ändå flockas lyckorusen och jag vill inte missa en sekund av det där livet som jag väntat på att få leva. Men intrycken gör mig trött och mina konturer känns suddiga. Nya äventyr gör mig matt och nedslagen. Depressionshinnan kommer och går. Tröttheten är konstant och den senaste veckan har ett illamående smugit sig in tillsammas med en diffus magsmärta. Det vettiga hade ju varit att sjukanmäla sig och låta kroppen få all energi till att återhämta sig. Att det ska vara så jävla svårt att göra det som är bäst för mig på lång sikt.

En tung vecka väntar och det gör mig lite ledsen att jag inte ser fram emot den. De här ungarna har inte tagit mig med storm och jag skrattar för sällan. Miljön är kaotisk och jag får inget sammanhang. Jag vill ruska om min handledare och skaka liv i henne. Snälla ge mig mer galenhet i vardagen annars blir den olidlig. Motivationen och ambitionen sjunker i en rasande takt och nu vill jag mest ta mig igenom det för aldrig någonsin blicka bakåt.

Människor jag älskar sårar mig, får mig att gråta och känna mig rätt värdelös. Jag låter andra som älskar trösta medan jag längtar efter en plats där ljuset är gyllene och där du fortfarande skrattar när du drömmer.