jag sitter här i mörkret och väntar

Jag får den finaste nyheten att snart är de på väg hit. Hon och jag i samma stad igen efter  tio år. Ett helt decennium fullpackat med liv. Vem var jag då, vem är jag nu. Jag känner definitivt igen hon som satt på hans säng och packade hans dreads. Hon som gick och la sig i den andra soffan medan hans undrande blick följde henne. Kanske förändras en inte så mycket som en tror. 

Min väntan på dig är nästintill apatisk. Jag får ingenting annat gjort. Du låter glad och säger att du ser fram emot en paus. Jag tänker att jag vill så mycket mer än att vara en paus. Det mörknar utanför fönstren och jag glömmer tända lamporna. Ångesten har ersatts av håglöshet. Jag hoppas att våren tar med sig solen och värmen. Blir inte allt lite bättre då? 

Jag är rädd för anti-klimaxet som onekligen kommer att drabba mig när du far hem. För vem vet när vi ses igen. Vem vet om vi ses igen. 

Kommentarer

Populära inlägg