i've never slept through a storm
I natt höll den vinande vinden mig vaken och snart kan jag räkna timmarna tills att du kommer hit. Fyra månader har gått sen vi sist sågs och så länge har jag aldrig varit ifrån dig. Jobb håller ångesten på avstånd och tillsammans med terapeuten gör yogan en återkomst. I nostalgiska tillbakablickar saknar jag yogaklasserna på lidon i Herne Hill och känslan av att känna mig uttänjd och tillfreds när jag promenerade hem med yogamattan under armen. Jag minns affären mittemot mitt hus där jag köpte rödvindruvsjuice och nötter i honung. Jag minns den finaste sommaren i mitt liv.
Jag vill leva här och nu så som jag kan nu när jag inte längre är sjuk. Ändå vill jag inte för att mitt här och nu oftast inte räcker till. Det svårt att inte avsky situationen lite grann eller ganska mycket.
Jag är nervös för din ankomst. Det så mycket domedag över den här helgen och det känns som sista chansen även om jag inser att den kanske redan kommit och gått. Din röst låter trött och jag känner mig otillräcklig och ointressant. Jag hoppas att du kommer för att du vill träffa mig och inte för att du sagt att du ska komma. Jag hoppas att du inte ser detta som a final call - ett sista stopp innan den totala friheten. Hoppas, hoppas, hoppas...
Jag funderar över mitt eget värde. Jag är så trött på den förlamade ångesten, tårarna och tomheten i bröstet. Den nödvändiga självrannsakan hade sitt syfte - jag gjorde så mycket fel. När dimman lättade insåg jag det. Nu urholkar samma process mig inpå bara benen och leder enbart till ytterligare självhat. Jag hoppas du kan förlåta mig för all smärta jag orsakat dig. Jag hoppas du kan förstå att trots att allt blev bakvänt var det enbart dig jag släppte in i den alldeles galna värld som blivit min - det var enbart dig jag litade på. Jag vill börja tycka om mig själv igen, känna att jag duger och att jag är bra som jag är. Jag tror jag har förändrats och på den vägen vill jag fortsätta. Jag visualiserar hur jag reser mig ur gruset, borstar av dammet och ställer mig på starka ben.
Jag vill leva här och nu så som jag kan nu när jag inte längre är sjuk. Ändå vill jag inte för att mitt här och nu oftast inte räcker till. Det svårt att inte avsky situationen lite grann eller ganska mycket.
Jag är nervös för din ankomst. Det så mycket domedag över den här helgen och det känns som sista chansen även om jag inser att den kanske redan kommit och gått. Din röst låter trött och jag känner mig otillräcklig och ointressant. Jag hoppas att du kommer för att du vill träffa mig och inte för att du sagt att du ska komma. Jag hoppas att du inte ser detta som a final call - ett sista stopp innan den totala friheten. Hoppas, hoppas, hoppas...
Jag funderar över mitt eget värde. Jag är så trött på den förlamade ångesten, tårarna och tomheten i bröstet. Den nödvändiga självrannsakan hade sitt syfte - jag gjorde så mycket fel. När dimman lättade insåg jag det. Nu urholkar samma process mig inpå bara benen och leder enbart till ytterligare självhat. Jag hoppas du kan förlåta mig för all smärta jag orsakat dig. Jag hoppas du kan förstå att trots att allt blev bakvänt var det enbart dig jag släppte in i den alldeles galna värld som blivit min - det var enbart dig jag litade på. Jag vill börja tycka om mig själv igen, känna att jag duger och att jag är bra som jag är. Jag tror jag har förändrats och på den vägen vill jag fortsätta. Jag visualiserar hur jag reser mig ur gruset, borstar av dammet och ställer mig på starka ben.
Kommentarer
Skicka en kommentar