tanzania baby - stoma travels

Imorgon bär det av. Mot elefanternas och giraffernas rike. Mot sol och salta bad. Stomin och jag ska ut och resa. Jag inser att det är första gången stomin ska utanför Europa och jag kan inte låta bli att oroas över riskerna och andra rutiner som innebär människor tätt inpå nästan hela tiden, delad toalett med människor som inte kan ha en aning om hur det är att bära omkring på nojor som frodats under lång tid kring detta och andra bakteriekulturer. Det är ju först nyligen jag själv förstått att det är så. Innan allt det här bodde jag i kollektiv och hade resandet som en slags livsstil. Jag delade rum och toalett med främlingar jämt. Med vad jag och läkarkåren då trodde var ulcerös kolit. Med trasiga, blödande tarmar for jag till platser som var allt annat än lättillgängliga och med helt andra bakteriekulturer än den svenska. Om man räknar bort Egypten där min crohns utlöstes så har jag aldrig blivit sämre, snarare bättre. Värme har alltid haft en positiv påverkan på min mentala hälsa - jag släpper kraven och kan tillåta mig att enbart finnas till. Dessutom är jag ju i remission så oron är i jämförelse relativt obefogad. Men det var innan traumana. Det var innan allt förändrades. Innan jag förändras och blev någon annan. Det var innan jag visste hur det känns att vara allvarligt sjuk. Innan jag önskat mig död för att sjukdomen sugit livet ur mig. Det var innan all smärta, innan knivarna i magen, innan rädslan och innan jag sett mig själv som någon som var sjuk. Det var innan världen vändes upp och ner för att kanske aldrig någonsin vändas tillbaka. 

Redan idag uppstod en situation som jag numera kan definiera som stressande och som jag till varje pris vill undvika. Eftersom jag äntligen förstått att människor verkligen inte kan läsa tankar provar jag mig på en förklaring istället för att enbart bjuda på motstånd. Med facit i hand kan jag ju tycka att det är lättare att förklara för vissa än för andra. För vissa ter sig nog förklaringen så främmande att den inte går att ta in. Den blir helt enkelt totalt obegriplig. 

Just nu känner jag mig mer peppad än orolig och det är ok. Jag kryper upp under filten med glögg och glutenfria pepparkakor. Jag ämnar titta på din julklapp vars paket luktade Indien. Finaste du. Jag hoppas din själ finner ro istället för ängslan. Jag hoppas vi ses snart. 

God jul kära ni. Sköt om er. Jag hoppas på stunder där ni kan glömma bort era trasiga magar och blödande tarmar. Sådana stunder som är värda mer än alla julklappar i världen. 

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg