i became impossible.

Det är så svårt att inte avsky sig själv lite grann när jag nu kan se på det som varit med en något klarare blick. I avsaknad av möjligheter att kanalisera alla de känslor som sjukdomen orsakade lagrade jag dem med förhoppningen att de skulle försvinna av sig själv. När de inte gjorde det och platsen inom mig tog slut, brast dammen och jag blev egentligen alldeles knasig. Missförstå mig inte - jag anser inte att något av det jag kände var på något vis konstigt, för det var det inte. Att leva mitt i det kaos sjukdom frambringar förändrar en hur mycket man än håller emot. Däremot kan jag inte låta bli att fundera kring hur det hade varit om jag fått hjälp att sätta ord på det jag gick igenom och kanske hittat sätt att bättre hantera det som fick mig att falla så djupt att jag trodde att jag aldrig mer skulle hitta upp. Sjukvården måste bli bättre på att se patienter, att fånga upp dem och inte låta dem lida i tysthet tills att det en dag inte är något kvar av dem. Jag blev alldeles omöjlig inför han som stod mig närmst. Inför andra lyckades jag nog hålla masken bättre, för dem var förändringen inte lika brutal som den måste ha varit för dig. 

Någonstans inom mig bor en liten optimist, men hon är ibland så svår att hitta för att världen är så full av tristess att det ofta känns naivt att le. Jag tror på preventivt arbete. Kriser kommer med all säkerhet att komma och gå och nästa gång tänker jag vara bättre förberedd, bättre rustad mot orkaner och jordbävningar. Allt för att fallet inte ska bli lika hårt. För att falla, det kommer jag att göra igen. Och igen.