tankar i en snöstorm

Ute har snön yrt hela dagen lång och nu har den hittat in till mig också. Min ytterdörr har tagit skada av ovädret och vägrar nu att stänga sig. Min hyresvärd säger att det behövs ett speciellt verktyg och det finns inte tillgängligt förrän imorgon. Så nu väntar en kväll, en natt och en dag med lite extra vinddrag. Men det går ingen nöd på mig. Inte än i alla fall. Jag minns kalla dagar i London då  kylan blev för mycket för den stackars värmepannan och den helt sonika lade av. Jag var sjuk, svag och frusen, men enligt hyresvärden var vi inte prioriterade för att vi inte var pensionärer eller hade småbarn. Då var allt så mycket jobbigare, för det är det när man är sjuk och inte har några reserver att hämta ur. Den minsta törn välter omkull en. 

Terapin har satt igång så många processer att jag har svårt att hinna med någonting alls än att hantera det terapin producerar. Jag börjar se de senaste åren med delvis andra ögon. Det som jag tillskrev andra inser jag nu att jag själv ofta var orsak till och jag kan sorgset konstatera att jag inte var den jag ville vara och därför inte heller agerade på det sätt jag önskat att jag hade agerat på. Nästan varje morgon tänker jag på han som jag bodde med när jag använder hans sked till frukostflingorna. Han som var äldre, studerade filosofi, åt middag ur konservburkar och inte ville äga några möbler. Han, och hon som jag också bodde med, visade sig inte dela mina drömmar och planer och min besvikelse var större än Kilimanjaro och jag lät den ånga ur mina porer förklädd som ilska, så som det oftast är för mig. Ilska är det jag visar utåt när jag är ledsen, rädd eller besviken. Nu tänker jag att de var (är) rätt bra människor och att det kanske var jag som var den största boven i dramat. Jag var så arg på han som stod mig nära för att jag inte ansåg att han tog mitt parti lika högljutt som jag önskade utan att förstå att det var just därför som jag älskade honom - för att han kunde se förbi människors tillkortakommanden och tycka om dem som de var. Precis som han gjorde med mig tills att jag bestod av enbart tillkortakommanden och bara såg fel hos andra. 

Stormen viner också i mig, men jag håller mig fast. Även om mycket fortfarande känns ruttet så känner inte jag mig rutten längre. Hon som är en ny bekantskap ger mig hopp om nya horisonter.

Samtalen med dig är finare än kanske någonsin. De är ärliga, modiga och fulla av kärlek. Ändå vet jag inte om de i längden kommer att föra med sig något gott. Men jag tänker att ingen kan se in i framtiden. Vi vet inte vad som väntar och så som det är just nu är ok.