me, myself and I. and maybe you.

En vecka med mycken tid till att bara vara, till att enbart finnas till i tystnaden med mina tankar. För varje vecka som passerar verkar det finnas mer att fundera över, mer att bearbeta och jag börjar förstå att det är nog såhär det är att leva ett liv där man inte stoppar allt under mattan för att ta hand om det vid ett senare tillfälle. Nog för att jag hoppas på att det inte blir fullt såhär intensivt jämt, så att jag har tid och ork att göra annat än att enbart fundera. 

Jag saknar dig oerhört. Numera saknar jag dig, inte det jag ansåg att vi tillsammans representerade eller var, utan dig som du är. Din röst, den som inte längre är spänd, arg och kall, säger att du är här nu, men i nästa stund ringer det på din dörr och du är lika offline som du inte är här längre. Någon med behov av en basgitarr har dig nu. Min egen resa fortsätter, den där jag läker, blir bättre. Jag bakar lussekatter, dricker varm choklad, spinner skitenur mig, lyssnar på amerikansk indie, gråter till Grey's och känner mig som dr. Hunt när det klickar till i hans mobil. Hans ansikte ser lika ensamt ut som jag ibland känner mig. Men det blir nog bra till slut. Kanske ökar den långsamma takten möjligheten till att minska felmarginalerna den här gången. Jag vill inte förlora all spontanitet, men jag vill vara mer medveten den här gången, mer närvarande. 

Idag försökte jag minnas om jag grät mycket under tiden jag var sjuk, innan alla operationerna. Jag kan inte minnas att jag gjorde det och funderar på om det hade varit bättre om jag gjort det ibland. Om jag istället för att springa mellan soffan och toaletten sprungit in och slängt mig i sängen och gråtit över hur jävla hemskt och orättvist det var. Det är svårt att låta bli att tänka på om allt, om jag, skulle blivit mindre uppfuckad om jag lättat lite mer på trycket innan jag till slut exploderade. Det är så lätt att vara efterklok, men jag försöker också lära av mina misstag för att helst inte begå dem igen. För om jag kan undvika att sjunka så djupt, om jag kan lära mig att genomgå kriser utan att upplösas i atomer, vore det himla bra. 



                                                       (Bit of a shit link, but it does play. Eventually. And it's worth the wait.)

'Cos' I wanna know what happy is. I wanna feel it when I fall. The more I learn, the less I know'. 



                                                       (Love this video. It's so...real and they seem so freaking nice.)

Kommentarer

  1. Jag gråter mycket i perioder. Jag tror att jag har nära till både tårar och skratt och det är jag bog glad över. För det känns så mycket bättre när man bara kan släppa ut alla känslor.
    Stor kram!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, men verkligen! Det är så tungt att bära omkring på allting också. KRAM!

      Radera
  2. Det är viktigt att få ut sig allt man bär på, ont som gott. Även om det handlar om att du skriver ut det på bloggen eller pratar med någon om det. Men få ut allting och gråt, skratta och gråt tills du inte orkar gråta mer.

    gråten har så mycket energi i sig, får man inte ut det så tar den all energi för att orka stanna kvar och när du får ut den så tas all energi för en stund men kommer sen tillbaka när tårarna är slut.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, jag tror också på att allt måste ut för att annars fortsätter det att påverka och stjäla energi...

      Radera

Skicka en kommentar

Populära inlägg