ibland faller inte hela världen

I kanske lite mer än en vecka har jag slagit på autopiloten, förvånad över att den fortfarande fungerar. Jag faller vant in i bekanta mönster. Gör allt jag måste eller borde på ren vilja. Inombords dör jag stora komadöden. Ju längre veckan går desto mindre orkeslös och håglös blir jag. Tänker att nu är mina järnvärden körda i botten igen. Stoppar i mig ett par resorb för att jag inte tagit några på...länge. Ringer till magmottagningen och får höra att inga av mina värden står skrivna i varnande röda siffror. Jag tror henne inte och hon får ge mig de exakta värdena innan jag slappnar av. Inga röda siffror. Wow. Ett slags tisdagsmirakel i all sin ödmjukhet. Jag far hem och slänger i mig en resorb till. Vaknar till liv och plöjer slutet på en bok jag kämpat mig igenom tidigare och skriver en short story till engelskan. Chockad över att vätskebrist har sådana påtagliga symptom och att jag inte fattat det tidigare. Jag har ju varit där förut, men det är som hon säger om att vara efterklok. Tänker också att vätskebrist gör att hjärnan fungerar sämre eller åtminstone långsammare. Är det så?

Läser tunga rader från  min vän i sjukhussängen mittemot. Det där med autoimmuna sjukdomar, operationer och graviditet. Tydligen dör äggen i förtid i samband med dessa sjukdomar och varje operation minskar chansen till att bli gravid. Tänker att det är kört för mig. Fast av någon anledning har jag alltid tänkt det. Känner mig förvirrad i vad jag egentligen vill och vad jag tror att jag vill. Bestämmer mig för att kolla upp det, men är osäker på hur jag skulle hantera ett negativt besked.