'Godspeed to you. Put out the light and hope you make it alive.'

Så kom dagen då det blev för mycket. Kroppen känns inte som den ska. Muskler som ömmar. Hals och lungor som klagar. En gigantisk trötthet - kroppslig och mental. Ett ekorrhjul som snurrar fortare och fortare. Den här gången åker jag inte med enbart för att visa att jag klarar det, att jag visst är som alla andra. Den här gången åker jag med för att jag måste om jag vill fullfölja min utbildning och fortsätta den där resan som på längre sikt skulle leda till ett liv jag orkade med. Nu stupar jag kanske på vägen dit. Det är dubbla studier för att ta igen det jag missade när jag låg i sjukhussängen på elfte våningen. Det är tre jobb för att klara den finansiella livhanken då CSN stängde dörren och sa tack och adjö. Det är ett ideellt uppdrag för att balansera ett ständigt dåligt samvete. Jag hör ju själv hur det låter. En stor oro över hur jag ska få ihop allt och en gnagande känsla att jag kanske går sönder av allt jag tagit på mig nu och i sommar. 

Idag vill jag stänga ner. Bomma igen mitt lilla kryp-in. Ligga i sängen under täcket i pyjamas, äta obscent mycket sushi, dricka te och äta saltlakritspastiller. Maratontitta på Grey's Anatomy eller något annat som rör upp känslostormar som inte är mina egna. 

Att lära sig konsten att säga nej långt innan man behöver kippa efter luft. Att sluta bygga svajande torn som förr eller senare alltid faller. Att sluta vara till lags när man inte vill. We're not here to please. 

I påsk är det jag som trots hundratals sidor att läsa och pm som måste skrivas tar hand om mig själv. Tanken på vad som annars väntar skrämmer mig mer än döden.