girlfriend in a coma. i know it's serious.

Läser det här och funderar på om mina operationer var en deal. Med Crohns verkar det inte finnas några deals. Det känns mer som om nu tar vi bort den sjuka tarmen och hoppas på att denna operation blir den sista. Med handen på hjärtat har jag nog bara trott på det efter min första operation. Innan alltalltallt föll sönder och samman. Känner mig nästan lite naiv för att jag en gång tänkte så och undrar om jag blivit lite bitter. Blir man inte alltid det när man förlorar sin naivitet?

Idag slog koman till. Jag, en vandrande zombie - overworked and overtired. En rumpsnutt som läcker som ett mycket litet vattenfall. Ändå går dessa dåliga dagar inte att jämföra med dåtidens dåliga dagar. Kanske för att det finns ett ljus i tunneln. Med sömn och vila blir det bättre. Förut var allt mörkt. Jag tvingar iväg mig på spinning. Enbart för att jag kan. och vill. för att jag kan. Jag förstår att för er därute utan en ständig följeslagare i form av en påse på magen ter det sig alldeles absurt. Det gör det kanske i och för sig för mig med. För er som lider och kämpar med en vilt härjande sjukdom. För er som göra allt i er makt för att bli bättre utan att ni blir bättre. Ni som kämpar med kosten och att uppehålla en 'normal' livsstil. Ni som går till jobbet/skolan varje dag fastän att ni inte orkar. Ni som träffar vänner och fortsätter underhålla en relation trots att ni helst av allt vill låsa hela världen ute. Ni som lever med en kropp som sviker. Jag förstår och jag känner med er från något ställe djupt inom mig. Om en stomioperation är aktuell för dig för att göra ditt liv bättre, tro inte att det är slutet. Det kan vara en ny början. På ett mindre sjukt liv där man ofta känner sig som frisk trots det absurda i att ha sin rumpa på magen. Nog för att allt är relativt och subjektivt, men en livshistoria är ändå värd att lyssna till när viktiga beslut måste fattas. Att välja stomi? Är det möjligt? Kan hända att alternativen suger. Men, jo det var väl ett slags val. Kanske.