'She said, I've really come to hate my body and all it requires in this world.'

Jag provar underkläder och tänker att jag verkligen avskyr vad jag ser. Jag skyller allt på metamorfosen, den stora förvandlingen, även om jag vet att det inte är hela sannigen. Mycken tid läggs på att dölja, på att förtränga det som varken låter sig döljas eller förträngas. Inför sig själv står man jämt naken. 


All makt åt klänningar och strumpbyxor, kjolar, byxor och trosor med hög midja. Det som inte syns, finns inte. 


I ett mer förlåtande ljus långt borta från provhyttens intimitet tänker jag att det ser rätt okej ut, att jag ser okej ut. Ett år efter den senaste i raden av fyra operationer lyser ljuset tillräckligt klart för att jag ska se ännu en förvandling. Den från den blekaste av människor bestående av enbart ben med skinn på till den människa jag ser i spegeln nu. Jag påminns om att alla metamorfoser inte är av ondo. Tiden är min vän. Detta året så präglat av överlevnad och att ta sig igenom en labyrint full av fallgropar och hinder. Nästa år kanske bjuder på en födelsedag utan tårar. Till dess tänker jag våga mig till gymmet för att testa den kropp som ännu inte givit upp. 


'Tell her to reach for the stars and to always put love first.'