när hemma blir borta
Jag förstår med ens att det nu har hänt - jag har blivit en främling bland andra främlingar på tillfälligt besök i denna stad. Rösterna som omger mig talar ett språk som inte längre är mitt. Jag har redan hälsat på en förvånad busschaufför innan jag kommer på mig att jag inte längre är bekväm i de sociala spelregler som gäller här. Bussen kör samma rutt som jag åkt tusentals gånger tidigare och ändå känns allt nytt, som om jag ser allt med andra ögon och en kanske mer klarsynt blick. Efter blott ett par dagar känner jag hur staden sliter på mig - kroppen värker och jag har svårt att komma till ro. Jag längtar hem, till tystnaden, den friska luften och möjligheten till ett bättre liv. Här är allt beprövat och utdömt. Det finns ingenting för mig här.
Jag vandrar runt i Soho och Fitzrovia, på de gator jag känner mig mest hemma på, på de gator jag vandrat längs otaliga gånger. Ett stenkast från Oxford Street's jäktande folkmassor finns en annan verklighet där den grådisiga dagen övergår i en tyst stillsamhet. Här finns inget att jäkta till eller från. Här vet människorna att det inte spelar någon roll hur många shoppingkassar man fyller - livet blir varken bättre eller sämre. Nu står jag på Newman Street och mitt hjärta värker. Jag vänder blicken mot den stora bruna trädörren och minnena passerar i en overkligt lugn takt. I rum nummer 21 bjöd hon på dadlar i sitt välstädade rum med ett fönster hon älskade, även om utsikten var av den dystraste sorten. I ett annat rum satt vi på golvet bland KFC-rester och urdruckna Starbuck's take away-muggar, som hon ofta fick av en vän som jobbade där. I avskalade rum nummer 11 lydde han rösterna och lyfte på rutin ner alla brandsläckare. På översta våningen bjöd hon på te i sitt nästintill möbellösa rum. De hade hon bränt upp när mörkret anföll ännu en gång. Här bodde också han som terroristanklagats och nu bjöd på en ständigt svår uppvisning i manipulation. I det enda rummet som inte var ett hem satt de i billiga kostymer och lekte herre på täppan. Alla dessa rum fyllda med galenskap. Alla dessa trappor med en hiss som aldrig fungerade. I en bortglömd utkant av Soho - ett Soho som jag älskar - där man kan röra vid galenskapen. Opolerat, skitigt och där allt känns på riktigt, aldrig uppdiktat eller drömskt. Som kräver full närvaro med sin ärlighet och trasiga kanter, där alla är välkomna - de hemlösa, de försupna, de med trianglar på huvudet, de som lever på gränsen, de som i tysthet och mot alla odds fortfarande siktar mot stjärnorna. Här sitter vi och trängs i mögliga källarkontor enbart för att få vara en del av det. I Soho är drömmarna om något bättre alltid är inom räckhåll. I Soho känns allt möjligt. I Soho 'bär man hjärtat i ärmen', redo att blotta sitt innersta för de som vill lyssna. Mitt i all misär finns en outtalad kärlek.
Jag vandrar runt i Soho och Fitzrovia, på de gator jag känner mig mest hemma på, på de gator jag vandrat längs otaliga gånger. Ett stenkast från Oxford Street's jäktande folkmassor finns en annan verklighet där den grådisiga dagen övergår i en tyst stillsamhet. Här finns inget att jäkta till eller från. Här vet människorna att det inte spelar någon roll hur många shoppingkassar man fyller - livet blir varken bättre eller sämre. Nu står jag på Newman Street och mitt hjärta värker. Jag vänder blicken mot den stora bruna trädörren och minnena passerar i en overkligt lugn takt. I rum nummer 21 bjöd hon på dadlar i sitt välstädade rum med ett fönster hon älskade, även om utsikten var av den dystraste sorten. I ett annat rum satt vi på golvet bland KFC-rester och urdruckna Starbuck's take away-muggar, som hon ofta fick av en vän som jobbade där. I avskalade rum nummer 11 lydde han rösterna och lyfte på rutin ner alla brandsläckare. På översta våningen bjöd hon på te i sitt nästintill möbellösa rum. De hade hon bränt upp när mörkret anföll ännu en gång. Här bodde också han som terroristanklagats och nu bjöd på en ständigt svår uppvisning i manipulation. I det enda rummet som inte var ett hem satt de i billiga kostymer och lekte herre på täppan. Alla dessa rum fyllda med galenskap. Alla dessa trappor med en hiss som aldrig fungerade. I en bortglömd utkant av Soho - ett Soho som jag älskar - där man kan röra vid galenskapen. Opolerat, skitigt och där allt känns på riktigt, aldrig uppdiktat eller drömskt. Som kräver full närvaro med sin ärlighet och trasiga kanter, där alla är välkomna - de hemlösa, de försupna, de med trianglar på huvudet, de som lever på gränsen, de som i tysthet och mot alla odds fortfarande siktar mot stjärnorna. Här sitter vi och trängs i mögliga källarkontor enbart för att få vara en del av det. I Soho är drömmarna om något bättre alltid är inom räckhåll. I Soho känns allt möjligt. I Soho 'bär man hjärtat i ärmen', redo att blotta sitt innersta för de som vill lyssna. Mitt i all misär finns en outtalad kärlek.
Kommentarer
Skicka en kommentar