transcendence

Hösten, en tid för reflektion och eftertanke. Den är vemod, kalla fingrar fastklamrade vid stora tekoppar, raggsockar, regn mot fönsterblecket, löv i varma regnbågsfärger, tystnad, musik som mullrar dovt i hjärtat, böcker med sidor fyllda av ord som tröstar. En årstid för mitt sinneslag. Det räcker med ett stilla leende. Sommarens krav på ett fjäderlätt humör som med lätthet producerar glada skratt begravs under den mjuka mattan av nedfallna löv. Jag springer rakt in i en grå himmel som manar till en dyster insikt - kulisser som byttes ut och en förändring som uteblev. Jag stödjer mig mot den sjunkande temperaturen, de folktomma gatorna och den fuktiga luften med hoppet om och viljan att sakta ner och fokusera på det som är livsviktigt för mig. Tid att andas, att läsa alla högar med böcker, att skriva, att känna höstruskiga vindar slå mot mitt ansikte, att skratta hejdlöst, att ligga nära och enbart finnas till. 

Kära höst, välkommen.