fragment ur en gången tid

Jag minns du och jag i sängar på var sin sida rummet. Jag minns en isande kyla under tunna, vita lakan. Jag minns allt i vitt. Enbart du och jag var i färg. Jag minns nyvakna, nyfikna blickar tvärs genom rummet och en axel som stack ut. Jag minns stekta ägg och ris till frukost på en färgglad, mönstrad plastduk. Jag minns svalor i tusental, intensivt cirklandes i solnedgångarna. Svalor som också får symbolisera det faktiska slutet, även om slutet varade i en evighet innan jag till sist kunde släppa dig. 

Åren passerar revy framför mina ögon. Det känns längesedan du och jag delade ett litet, beigt rum och gick på anställningsintervjuer. Sen vi åt choklad ur din byrålåda och kände att allt var möjligt. Sen vi var lyckliga för att nu var det London och vi. Med London på vår sida kände vi oss starkare än på länge. Jag minns alla flyttlass, tokiga huskompisar och för mycket rödvin på för många pubar. Jag minns converse-kalla fötter hela vintern lång och en promenad över Waterloo Bridge. En promenad som blev till en ny början.