jag och min lott

Jag lever mitt liv med den där hinnan över huvudet. Den som gör att jag aldrig känner mig riktigt glad. Den som skyddar mot den värsta sorgen. Dagarna passerar och jag springer från elefanten som vill ta plats på mitt bröst. Jag dansar till gladmusik. Jag yogar. Jag dricker färskpressande juicer. Jag tänker på grönsakerna som ska frodas i kolonin. Tänker att det måste bli bättre någon gång. Tomheten är ett faktum. Sammanbrotten blottar ensamheten och den enorma saknaden efter dig, tar mig ner i avgrunden. Jag tänker att jag kan inte leva såhär. För hur länge kan man leva på hoppet? Du finns där, men jag lever i ständig skräck om att du en dag inte ska göra det. Skräcken letar sig in i mina drömmar och känslan dröjer sig kvar. Vi pratar och din röst låter lycklig. Lycklig utan mig. Du berättar om dina planer för helgen och jag inser att vi lever olika liv. Du där och jag här. Är det så du vill ha det?

Min läkare ringer. Järnvärdet är dåligt, likså zinkhalten. Calprotectinet är lite högre, men  inget att oroa sig för i nuläget. Hon tystnar och väntar på frågor. När jag inga har avslutas samtalet snabbt.

Jag tentapluggar och fokus lyser med sin frånvaro. Det går ändå och en ledig helg inleds med middag och vin hos en fin vän. Hon som ser min kamp och är stolt över mig trots att vi fortfarande lär känna varandra. Hon som säger att det är bra att jag satsar trots allt. Jag tycker så mycket om henne och jag tänker att det som är bra i mitt liv är så himla bra. 

Igår premiärbesökte jag kolonin. Med min nya spade i handen blev jag bjuden på kaffe av tanter och fick odlingsråd av en annan. Tyvärr har fem av mina vinbärsbuskar någon sjukdom och måste grävas upp. Oj, vad jag kommer att bli stark. Mycket jobb ligger framför mig, men jag ser fram emot det. För när man står med fötterna i myllan och känner svetten i nacken då finns det ingen plats för ångesten. Friskvård skulle min mamma säga. 

Jag önskar att jag hade sommarfeeling, men den kommer kanske...