this one is for me

Psykologen drev på och till slut halkade ordet värdelös ur mig. Hon satt tyst och tittade på mig. Till slut sa hon:
-That must be a horrible feeling.
Jo, så är det. En fruktansvärd känsla som jag dövar med att begrava mig i andras problem och svårigheter. Det finns de som har det värre. Det finns alltid någon som har det värre. Jag fokuserar på andra för att slippa ta itu med mig själv. Det hjälper till att hålla locket på min egen stormkokande kittel på plats. Som extra bonus får jag känna mig som en god människa, lätta på ett ständigt dåligt samvete, bättra på karman samt känna någon slags meningsfullhet i en annars så tom tillvaro. Jag upprättar ivrigt stödplaner och riskbedömningar - bubblande av idéer, inpiration, rekommendationer och råd för hur livet kan bli så mycket bättre för dem. När de nu får klara sig på egen hand och jag ska försöka hjälpa mig själv duggar svaren inte lika tätt och självklarheten lyser med sin frånvaro. Vad vill jag göra? Vad gör mig glad? Jag har inga svar. Jag vet inte längre. Det var så länge sedan jag kände mig glad i längre stunder. Jag tvingar mig själv till att fundera på förslag till aktiviteter (vilket jävla ord...), helst kreativa sådana som enbart är till gagn för mig och mitt välmående. Jag tänker yoga och att skriva. Promenader. Jag tänker musik, på att sjunga eller kanske foto. Jag behöver något nytt. Något som inspirerar. Något som ger utlopp för det jag bär inom mig. Något som får mig att skratta och må bra. 


Jag tänker att nästa år ska minsann bli mitt år också.