So long, superhero.

Nu säger jag stopp. Basta! Det räcker nu. Jag tänker lära mig läxan och komma ihåg den. Jag vill leva ett hållbart liv - ett liv som känns värt att leva också i nuet inte enbart för vad som komma skall. Jag vill sluta bygga luftslott och tro att obscena mängder färskpressad morotsjuice gottgör all den stress, sömnbrist och ångest jag utsätter mig för. Jag vill lära mig säga nej och känna mig ok med det. Jag vill inse att jag inte är en superhero, som orkar och klarar allt. Min vän säger:

- Du vet inte vad andra människor gör en söndag när de ligger nedbäddade i sängen hela dagen lång och tar igen sig för att orka.

Gör folk det? Jag trodde alla plockade svamp, gymmade, renoverade köket, lagade hälsosamma trerätters måltider och ändå hade tid/ork att vara sociala. 

Jag vill lära mig att titta på vackra himlar, dra djupa andetag, dricka färdigt mitt morgonkaffe och krypa ner under tjocka täcken innan livet blir för mycket.

Nu drar jag i nödbromsen. För att jag måste, kan och vill. Jag hoppar av det där tåget som rusar fram alltför snabbt. Det måste finnas ett annat sätt att leva i den här vardagen utan att behöva hänge sig åt nostalgin och använda framtidsscenarion som livselexir. 

Jag behöver göra en djupdykning i den koffert som är mitt eget liv - sortera, slänga, packa undan, stuva om och skaffa nytt. Jag vill känna mig fri, inte som den fånge som också är sin egen fångvaktare. Jag känner ett rus av de möjligheter som plötsligt tornar upp sig. Det kanske går ändå. Trots allt.