att odla illusioner

jag undrar om det är det jag gjort de senaste månaderna - odlat illusioner. att den lycka och förhoppning jag känt har enbart varit min när jag trodde att vi delade den. distansförhållande lämnar ett stort utrymme - tomrum att fylla. ju längre tid som passerar desto overkligare ter sig allt. jag har hängt upp min väntan på det som komma skall för att inte förgås av den annars olidliga situationen. det är nu klart att hans mål skiljde sig från mitt, från mig. hans midnattståg var aldrig menat att nå georgia. våra tåg har nog aldrig haft samma destination. de har enbart råkats om natten för att skiljas i gryningen. han sjunker allt djupare ner i sitt hål och jag har egentligen ingen aning om vad han tänker på. jag anar bitterhet, besvikelse och kanske svek. förbannat trött på mörka hål och ständigt medveten om risken att  tillintetgöra min egen kamp för att ta mig upp ur avgrunden håller jag mig på avstånd. jag tog stora, stora kliv för att göra mitt och därmed våra liv bättre. det är svårt att ha ett lyckligt förhållande när en av de två är djupt olycklig. att han nu verkar tro att den massiva förändring jag gjorde enbart var för min egen skull sårar mig djupt dels då han och vi a l l t i d funnits med i planeringen och dels då jag trott att vi var på samma resa och enbart tillfälligt åtskiljda. förändring kräver stort mod och jag ångrar inte min flytt. när jag leker med tanken på att flytta tillbaks inser jag att jag inte har råd att svika mig själv fler gånger. han säger att jag hotar med ultimatum - ibland kräver livet att man vågar ta ett beslut. att man vågar se framåt istället för bakåt. att man vågar hoppas. att man vågar prova.