en kniv i bröstet.

Så hittar jag hit igen. För att jag måste. För att det måste ut, annars går jag under. Dessa komplicerade relationer till människor som ska älska en villkorslöst. Där kärleken borde finnas känner jag enbart likgiltighet och nonchalans. Jag känner mig bortvald, oälskad och betydelselös. Psykologen skulle ha sagt att det är fruktansvärda saker att känna och jag skulle inte ha orkat svara. Jag gråter en uppgiven gråt för att jag nog ger upp på det här med att försöka visa att jag duger. Jag lägger ner mina vapen, vänder på klacken och går därifrån fastän klacken är en påslängd telefonlur och istället för att gå därifrån ställer jag in det gemensamma julfirandet.

Jag undrar om jag är en martyr, inte enbart i deras ögon, och vad det i så fall skulle innebära. Jag tänker att jag jagat kärlek och bekräftelse i hela mitt liv för att enbart i kortare stunder känna att jag fått tillräckligt för att kunna sova tryggt om natten. Jag tänker att jag borde ringa en vårdcentral för en akutkontakt för att meningslösheten nu har fått sällskap av en intensiv hopplöshet och jag visualiserar döden som ett bättre alternativ än livet. Inte för att jag skulle agera på det utan istället går jag till jobbet, springor löprundor i mörkret, tittar på serier nätterna igenom och gråter när livet hinner ikapp mig. 

En annan konflikt med en vän blossar upp. Fast den har samma resonansbotten. Bristen på förståelse, okänsliga ord och oförmåga att anpassa efter de behov min sjukdom ställer krav på. Är det ens värt att förklara? Det är väl kanske det, men hur många gånger? 

Jag känner mig trött och matt. Ge mig sömn och kärlek. Och lite hopp i det jämngrå mörkret. 

Kommentarer

Populära inlägg