'But Mexico is different, I know that. You're allowed your heart and daggers there.'

Jag återhämtar mig så sakteliga efter det hastigt påkomna minitraumat. Skräcken sätter inte längre sina klor i mig när jag släcker lampan och rädslan är inte ständigt min svans. Jag jobbar och nu är det inte långt kvar. Jag kämpar fortfarande med meningen och det är fortfarande svårt att se fram emot det som komma skall. Ändå tar jag kliv in i det nya, blottar mig och tror att det ändå är mig själv jag visar. Responsen är ljummen, men jag vet att det var klivet som var det viktigaste. Ändå är det svårt att inte känna sig lite nedslagen. Vardagen ger små lyckorus och jag suger dem i mig, håller andan för att de inte ska kunna sippra ur mig. I mina mörka stunder blundar jag och försöker låta minnet av dem släta över smärtan. 

Snart kommer du och jag längtar efter dig. Din röst låter tung och jag känner din smärta. Min otillräcklighet är påtaglig och just då vill jag inget annat än du ska få må bra. Jag kämpar med skulden och det dåliga samvetet, men jag har lärt mig att det är min kamp, inte din. 

Lyxen att få ha sin bästa här gör hela skillnaden. Att det skulle vara så svårt att förstå att det är sällskapet som gör platsen.