if i had any sense, i'd stop all of this right now.

Rötterna går så djupt. Jag gräver och kämpar. Utan att att nå slutet. Jag står knädjupt i jorden som smyger sig ner i mina stövlar. Jag tror jag nått botten, men det visar sig alltid vara fel. 

Jag möter upp med en väns vän och hon verkar bra. Jag spinner sakta mitt nät. Vi dricker smoothies och pratar om det där livet som följer sin brokiga stig. Om avgrunden, om att vara annorlunda, om att inte veta vad man vill. Med solen i ögonen tar jag stora kliv och det känns bra. 

Jag sätter spenat, mangold och sockerärtor. Väntar på livstecken från vitlöken och potatisen. Känner stillheten slå an i mig. Den finaste gamla damen tittar förbi och peppar. Hon känner inte mig ändå tror jag vi tycker om varandra. Hon tittar på de vinbärsbuskar som inte är fulla av sjukdom och säger att de kommer att ge massor med vinbär i sommar. Som jag längtar. Efter sommarsöta hallon och dignande vinbärsklasar.  Efter sallad på nypotatis, regnbågsmangold och krispiga rädisor. Och flaska Chardonnay att dricka i sällskap av de bästa. 

Om jag hade ett lite mer välfyllt bankkonto skulle jag köpa en soffa till balkongen så att jag kunde sitta bekvämt i mitt solhörn och lapa värme. Kanske blir det så ändå. Jag är så innerligt trött på att vänta på goda. 

Kommentarer

Populära inlägg