in my dreams i'm always happy and dancing

Finaste föräldrarna svepte in i stan, drog upp hyllor och gardiner, fyllde kylskåp och skafferi, gav råd och peppade för att sedan försvinna i den grå Saaben. I ett moln av damm står jag kvar och vinkar. Tomheten finns genast vid min sida, som vid varje hejdå.  Usch, jag känner mig som en sorgligt ensam gestalt som det är lätt att tycka synd om. 

Jag bygger på mitt bo på denna osannolika plats. Kanske är det just därför - kan jag stanna här, kan jag stanna överallt. Det finns en tanke i nästan allt jag gör även i de mest impulsiva besluten. Jag stannar för att jag orkar inte springa längre. Jag stannar för att jag vill anlägga en trädgård. Jag stannar för att det går inte att leva i värld av två. För när världen rasar kan inte en hålla taket uppe. Inte särskilt länge i alla fall och inte utan blödande händer. Jag vill aldrig mer vara orsaken till någon annans nedgång och fall. Så jag breddar markerna, lägger ut fler nät. Jag vill vara en del av något som är större. Jag flydde hit för att inte vara någon till besvär. Här kunde jag sitta i min ensamhet och slicka de djupa såren. Den tiden är över och nu kämpar jag med att sträcka händerna mot himlen och mot andra, med att rasera murarna och istället bygga något som inte faller lika lätt. 

Jag träffar den nya stomiterapeuten och hon verkar ok, kanske bra. Inte som Margret såklart som såg mig, igenom mig. Men de tiderna är förbi och nostalgin gör ingenting bättre. Så kliver hennes student in just som jag sitter med stomin blottad och genast känner jag hur någonting förändras i mig. Påminnelsen om alla sjukhusdagarna i sjukhussängen med kirurgens harem stirrandes på mig griper tag i mig och sliter mig ner på golvet. Jag, patienten, den som är sjuk, svag och i behov av andras hjälp etsar sig fast på näthinnan. Jag ler och ler. Försöker verka stark och som om jag har situationen under kontroll. Men under huden sprider sig förnimmelsen av hon som blev jag. Hon som jag aldrig ville lära känna, men som kom att ta över hela min värld. Jag kommer hem och hela dagen förvandlas till en depressiv dimma där minnena sköljer över mig och känslan av misslyckande och värdelöshet är allomfattande. Vägen känns så lång att vandra. Jag är så trött på att skämmas. Vad är det jag skäms för egentligen? Att livet inte blev som jag tänkt mig? Att jag blev sjuk? Att jag inte lyckades hålla ihop mitt förhållande?

Du. Jag försöker acceptera och vara tacksam för vad vi är. Vi pratar, men jag känner hur jag aldrig får nog, vill alltid ha mer än vad du kan ge. Jag saknar. Jämt. Ändå vet jag att tiden inte är mogen och kanske aldrig blir det. Att låta kärleken vara vild och fri är så svårt. Du plippar på ditt tangentbord under vårt samtal och ibland dröjer du med svaren som om du inte lyssnade. Det är mest jag som pratar och jag försöker undvika läsa in något i det. Vill inte gräva gropar som inte finns. Eller kanske finns de redan? Då vill jag hellre hoppa över dem än att falla i dem. 

Jag räknar månaderna tills att hon ska komma. Hon som tagit sig upp ur så många gropar. Snart är telefonsamtalen överflödiga. Snart kan vi sitta vid ån och låta närvaron ta ordens plats. Snart kan vi bara vara i tystnad om vi så vill.  

Jag jobbar bort hela påsken och det är okej. Jag planterar om växter och jag njuter av känslan av den svala jorden mot mina fingrar. Jag får ett ryck, tar på mig löparkläderna och låter den kalla kvällsluften kyla mina lungor. Att se lyckan i de små sakerna. Det är en konst i sig. Och en överlevnadsstrategi.