amidst the constant fear of internal bleeding

Låt oss prata om rädslan gott folk. Den som förlamar. Den som väger tungt på axlarna. Den som gör synen dimmig och ger en tunnelseende. Upplevelser och erfarenheter, andras och mina egna, har gjort mig räddare med åren. Vissheten om att det är så mycket som kan gå fel har gjort mig medveten och med den kom rädslan. 

I dagarna tre har jag haft ont i magen. Förut hade jag jämt ont i magen och hade inte vettet att låta det oroa mig. Nu vet jag bättre. Det är inte normalt att ha ont i magen jämt. Samtidigt påminner hon mig om att även 'vanliga dödliga' drabbas av magont. Jag söker efter möjligheter till magontet och funderar över mina nya Lactovital-tabletter. Ibland kan alla bakterier chocka magen och det tar ett tag innan den vänjer sig. Jag funderar på falaffeln jag gjorde och åt. Kanske lite väl mycket fibrer för min ömtåliga tarm att ta hand om? Jo, visst kan de vara troliga orsaker, men dessa överskuggas av det stora svarta molnet på himlen eller den svarta skuggan i spegeln - rädslan för blödande tarmar. Bilderna översvämmar näthinnan och rädslan är överväldigande. Den överhängande separationen till trots har jag ansträngt mig att äta bra, träna och ge tid för återhämtning. Jag har funderat på hur jag ska få sömnen att fungera. Kanske har magens reaktion enbart tagit på sig att ge sig till känna? Kanske har sorgen nu satt sig i tarmarna? Jag avskyr ovissheten, oförutsägbarheten, maktlösheten - att känna att jag inte har någon kontroll över vad som sker. Jag kan inte låta bli att tänka att det skulle vara riktigt jävla ironiskt om sjukdomen skulle blomma ut nu när jag äntligen saktat ner tempot, börjat träffa en kurator och på riktigt börjat ta hand om mig själv. 

Så var det, det där med oron och uppbyggandet av det värsta scenariot. Istället för att gräva ner mig i allt hemskt som skulle kunna hända tar jag på mig träningskläderna. Frisk luft, rörelse och lite bluegrass blir receptet mot ångest denna morgon. 

'Don't worry if things end up a bit too heavy, we'll all float on alright.'