att ta sig förbi. att gå vidare.

vi fortsätter i full fart för att glömma att det någonsin hände. alla de där dagarna av sjukdom, smärta och lidande kan bara befinna sig på avstånd om någonting annat upptar utrymmet närmast oss. så vi fyller dem med något som gör oss tillräckligt upptagna för att fortsätta skjuta tillbaks de dåliga minnena till baksätet, där vi inte kan se dem om vi undviker backspegeln. traumat kommer tillbaks på ett ögonblick om jag tillåter det. den mentala smärtan får fortfarande mina ögon att tåras. även då jag vet att jag inte bearbetat det alls, så tror jag ändå att jag gör framsteg. små steg fram. jag tar upp kontakten med gamla vänner igen, som påminner mig om vem jag brukade vara, om hur jag brukade känna mig och att jag brukade gilla mig själv. och även om det är smärtsamt att minnas, så säger hon att jag inte har förändrats så mycket. jag undrar om det är sant då jag kanske spelar spel när jag låtsas att saker är bättre än de egentligen är. vi håller tillbaka när vi talar högt. de morbida tankarna och känslorna sparar vi till varandra. till dem som inte blir chockade av chockartat beteende. till de som också varit allvarligt sjuka. jag var så trött på vad som kändes som en evig kamp. med friskheten försvinner naturligtvis alla dödsönskningar.