tramps

george orwell. för att hans 'down and out in paris and london' fick mig att känna mig nere och utslagen. svettandes och med en ständigt skitig och kliande hud. i klaustrofobiska källarkök och hostelrum. jag var med hela vägen. senare kom jag till att arbeta med de samtida boris och bozo. de hemlösa. de utslagna passar bättre tycker jag. de som hade ont i hjärtat eller spöken i huvudet. de som drack eller injicerade för att bli av med smärtan. de som kunde varit jag. de som bar det utanpå som kände jag inuti. med ständigt tårade ögon trälade vi igenom pappersdjungeln i desperata försök att bli bättre. de fattade långt innan mig. att det blir inte bättre än så här. och jag blev mindre och mindre. sjönk ihop. från vindruva till russin. tills gnistan slocknade. och sen blev det jag som behövde hjälp. och jag tänker på dem. på honom som försvann. på henne som jag bröt isen med. på henne som gav och var min vän. på alla dem jag aldrig nådde. de som jag övergav. som nu får träla på i ensamhet. på londons kalla gator frös vi ihop. alla överväldigande känslor som slöt sig likt en kokong runt mitt hjärta. ni var mitt london. ändå fick ni mig att fara där ifrån. ändå var det kärlek.