the gym bringing salvation

Jag cyklar till gymmet i det nära iskalla mörkret för tredje gången denna vecka. För att jag kan och för att för tillfället är det ibland det enda jag orkar att göra, hur paradoxalt det än låter. Jag minns när jag sist var medlem på ett gym. Det var lite flashigare än det by-gym jag nu tillhör. Det fanns en liten pool, en bastu och en ångbastu. I omklädningsrummet kunde man leva ett liv bland strykbrädor, byxpressar och hårfönar - det kändes som om många också gjorde det, levde på gymmet. Det gjorde inte jag. Jag kämpade mig dit efter en lång, lång dag på jobbet. Försökte springa och använda crosstrainern eller de ytterst tråkiga gymmaskinerna. Men orken fanns inte. Det fanns ingenting hälsosamt i mitt desperata försök till träning. Det fattade jag inte då, men gick ändå sällan dit för att jag verkligen, verkligen inte orkade. Jag hade fullt upp med att överleva. Nu när allt är annorlunda njuter jag av träningen, av adrenalinet, av att känna hur min kropp svarar på ansträngningen på ett sätt jag aldrig gjort förut. Sanningen är nog den, att hade jag inte en gång varit så sjuk hade jag nog fortsatt vara en 'yogi' och en periodjoggare. Jag hade skitit i adrenalinet och styrketräningen. Jag tillhör inte den skaran som känner sig tacksam över de lärdomar sjukdomen har gett dem. Jag hade hellre fått andra lärdomar och sluppit vara sjuk. Så är ju inte fallet dock och jag brottas ständigt med den där acceptansen och anpassningen. M e n, jag kan känna mig glad för att träningen och jag blivit kompisar och att numera faktiskt kunna göra annat än att just överleva. 

Kuratorn och jag börjar lära känna varandra. Jag börjar tycka om henne. Hon känns sympatisk och hon utmanar mig på ett mycket försiktigt vis. Ibland blir jag frustrerad på samtalsterapin då jag tror att hon sitter på svaren, men vägrar säga dem och väntar istället på att jag ska komma på dem. Vi pratar om dippar, tomhet och bristen på mening. Hon undrar om jag funderar på att börja dejta och jag fnissar generat. Hon frågar om det finns någon i skolan eller på jobbet. Jag funderar verkligen, men nej det finns det inte. Jag menar att jag inte är redo, att jag vill avsluta den process jag är i innan jag kastar mig in i nästa, att jag inte vill fly den här gången. Hon är tyst och tittar på mig, säger sen att det är alltid svårt det där med om hur mycket man ska och behöver analysera något. Så jag antar att hon tycker att jag ska dejta. Yay. Vi pratar om min lätthet att bli uttråkad, om att söka faror, om hur sjukdomen har omöjliggjort det liv jag planerade att leva, om min motvilja till att ge upp fast att jag ibland inte vet vad jag kämpar för. Vi pratar om att söka inre mening istället för att hitta mening i yttre attribut. Vi pratar om yogan. Yogan som en gång gav mig sinnesro och nu hittar jag inte tillbaka till den. Jag har ju blivit en gym-människa. Jag funderar om man kan vara båda och inser att man nog kan det. För egentligen tror jag ju att det mesta är möjligt och det oftast är jag som sätter mina egna gränser. Varför gör man det? Nästa gång ska vi jobba med yogan och jag hoppas att jag är redo. 



Kommentarer

  1. Jag håller verkligen med dig. Jag hade hellre klarat mig utan sjukdomen och dess lärdomar. Men man har ju inget val. Skönt att det går framåt för sig med kuratorn. :-) Jag har alltid varit en adrelnin-tjej vad det gäller träning. Jag blir därför väldigt frustrerad när jah inte orkar. Testade yoga i våras och gillade det mer än jag trodde. Det blir nog ett nytt försök i vinter. Behöver alternativ till löpningen. Något jag orkar när kag inte mår bra. Massa kramar!

    SvaraRadera
  2. Å vad jag känner igen mig. Att sitta hos kuratorn, och inte försöka att analysera för mycket. Svårt. För mig har samtalskontakter betytt så himla himla mycket. Yoga och avslappningsträning är väldigt bra för mig, det är den träning jag klarar av i nuläget :) Kramar

    SvaraRadera
  3. Haha, min "skrynklare" vill också att jag ska börja dejta. Ja, tjenare. Jag ska även fundera på meningen med livet och drömmar i livet. Ja, tjenare. Kram

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg